Det otänkbara..
I början av denna graviditet hade jag mycket funderingar över hur man skulle reagera ifall något visade sig vara riktigt fel med bebisen på Rutin-ultraljudet. Om man fick veta att bebisen inte skulle överleva utanför magen. Hur skulle man vilja ha det? Skulle man vilja göra en abort så fort som möjligt eller skulle man ändå fullfölja graviditeten?
Efter mycket funderingar kom jag fram till att jag personligen skulle kunna hantera det bättre om jag fick fullfölja graviditeten, ha en normal förlossning där man får upp bebisen på magen och sen ha den hud mot hud när den dog. kunna stryka den över näsan och säga att mamma och pappa älskar dig.
Efter mycket funderingar kom jag fram till att jag personligen skulle kunna hantera det bättre om jag fick fullfölja graviditeten, ha en normal förlossning där man får upp bebisen på magen och sen ha den hud mot hud när den dog. kunna stryka den över näsan och säga att mamma och pappa älskar dig.
Men RUL visade ju ett friskt lite knubbigt välmående barn så sen glömde jag av det där.
Tills nu i veckan då en annan mamma i "gravidgruppen" skulle göra ett tillväxtultraljud för att se så moderkakan flyttat sig bla. och dom på det ultraljudet upptäcker ett magbråck så dom blir remissade till uppsala för grundligare undersökningar. där dom ser att magbråcket kan dom operera MEN bebisen har oxå ett hjärtfel och en kromosonavvikelse. Hjärtfelet är opererbart om kromosonavvikelsen inte är så allvarlig Och idag fick dom provsvaren att det är en allvarligare sorts kromosonavvikelse så även om dom skulle operera bråcket och hjärtat så skulle bebisen inte överleva.
Det blir bara tomt i mitt huvud. Hur överlever man något sådant? föda fram ett barn som kommer ryckas ifrån en lika fort? Gå igenom en förlossning å istället för att få lättnad å glädje bara få mer smärta och sorg?
Att dessutom få reda på det NU i v 33. Då har man förberett så mycket. handlat kläder och kanske vagn osv. Istället för att boa har man kanske sju veckor på sig att försöka hantera tanken på att ens barn inte kommer behöva en vagn utan en kista? Går det att ens få in i huvudet?
Och hur kommer det kännas när förlossningen startar, Man vet att nu är det slut liksom.(PANIK!) Bebisen kommer inte kunna ligga ombonat i magen och få näring från mamman utan måste ut och man måste börja hantera all sorg.
usch jag gråter bara jag tänker på det.
Det är så orättvist att någon alls ska behöva gå igenom att förlora sitt barn :(
Tills nu i veckan då en annan mamma i "gravidgruppen" skulle göra ett tillväxtultraljud för att se så moderkakan flyttat sig bla. och dom på det ultraljudet upptäcker ett magbråck så dom blir remissade till uppsala för grundligare undersökningar. där dom ser att magbråcket kan dom operera MEN bebisen har oxå ett hjärtfel och en kromosonavvikelse. Hjärtfelet är opererbart om kromosonavvikelsen inte är så allvarlig Och idag fick dom provsvaren att det är en allvarligare sorts kromosonavvikelse så även om dom skulle operera bråcket och hjärtat så skulle bebisen inte överleva.
Det blir bara tomt i mitt huvud. Hur överlever man något sådant? föda fram ett barn som kommer ryckas ifrån en lika fort? Gå igenom en förlossning å istället för att få lättnad å glädje bara få mer smärta och sorg?
Att dessutom få reda på det NU i v 33. Då har man förberett så mycket. handlat kläder och kanske vagn osv. Istället för att boa har man kanske sju veckor på sig att försöka hantera tanken på att ens barn inte kommer behöva en vagn utan en kista? Går det att ens få in i huvudet?
Och hur kommer det kännas när förlossningen startar, Man vet att nu är det slut liksom.(PANIK!) Bebisen kommer inte kunna ligga ombonat i magen och få näring från mamman utan måste ut och man måste börja hantera all sorg.
usch jag gråter bara jag tänker på det.
Det är så orättvist att någon alls ska behöva gå igenom att förlora sitt barn :(