känner att jag måste få ordning på tankarna som snurrar därinne. I 6 månader har jag tagit hand om bägge barnen. jag har gråtit gått på knäna och nästan gett upp. men vi har klarat oss. ibland med nöd och näppe. Sisåhär 9 månader efter separationen har jag oxå börjat gå ut och träffa folk och upptäckt att jag inte alls är så ful och sliten som jag tror.
I nio månader har jag bearbetat sorgen över att mina barn aldrig kommer ha en närvarande nykter pappa, jag kommer aldrig få sällskap i soffan på kvällarna av honom. vi kommer aldrig somna tillsammans skedandes sådär himla romantiskt som på film. och på senaste tid har det känts ok.
jag är mina barns enda förälder. det har varit fine. jag kan hantera det.
Men så i Torsdags så skrev Pappan att han mådde pyton och hade bestämt sig för att skäpa sig och bli den karln han borde blivit för längesen.
Så i fredags när vi hade varit på försäkringskassan tog vi en tur på marknaden i stan. Lite umgänge tänkte jag, sonen saknar ju sin pappa. bara det att vi aldrig skildes åt utan har spenderat en vecka ihop snart dygnet runt.
och jag vet inte vad jag känner. jag önskade mig det här för ett år sen. grät över det och fick det aldrig men nu när jag gått vidare får jag det. Kosmos vafan!!?? Hur är det meningen jag ska känna. ska jag bara okej jag hoppar på tåget. vi kör tjoohoo. och bli familj igen eller va?!
Jag gillar mitt liv. jag är en självständig stark tjej som gillar livet jag lever. ensam..
å så ser jag lyckan hos sonen och tänker. kanske ska jag bara nöja mig. barnens pappa är en snäll och fin kille. vi levde ju tillsammans i sju år och han gjorde mig ju glad iaf när han var nykter och jag älskar väl honom någonstans långt därinne. om jag ger det tid kanske det kommer tillbaka?
Eller kom han tillbaka försent?
