jopricken

Först och främst så Har jag blivit moster till en underbart söt Lovis som kom en månad tidigt i måndags den 17 december. Jag är så stolt så jag spricker :)

 

Sista veckan i skolan nu och inte särskilt mycket att göra så jag och J är mest hemma och myser. två månader kvar tills lillbebisen kommer.

 

Tills dess tänker vi roa oss genom att kasta in en Jourkatt från djurskyddet här å hoppas det inte blir allt för livat.

Fira Jul med familjen ska Vi njuta av med :)

I början av denna graviditet hade jag mycket funderingar över hur man skulle reagera ifall något visade sig vara riktigt fel med bebisen på Rutin-ultraljudet. Om man fick veta att bebisen inte skulle överleva utanför magen. Hur skulle man vilja ha det? Skulle man vilja göra en abort så fort som möjligt eller skulle man ändå fullfölja graviditeten?

Efter mycket funderingar kom jag fram till att jag personligen skulle kunna hantera det bättre om jag fick fullfölja graviditeten, ha en normal förlossning där man får upp bebisen på magen och sen ha den hud mot hud när den dog. kunna stryka den över näsan och säga att mamma och pappa älskar dig.

 

Men RUL visade ju ett friskt lite knubbigt välmående barn så sen glömde jag av det där.

Tills nu i veckan då en annan mamma i "gravidgruppen" skulle göra ett tillväxtultraljud för att se så moderkakan flyttat sig bla. och dom på det ultraljudet upptäcker ett magbråck så dom blir remissade till uppsala för grundligare undersökningar. där dom ser att magbråcket kan dom operera MEN bebisen har oxå ett hjärtfel och en kromosonavvikelse. Hjärtfelet är opererbart om kromosonavvikelsen inte är så allvarlig Och idag fick dom provsvaren att det är en allvarligare sorts kromosonavvikelse så även om dom skulle operera bråcket och hjärtat så skulle bebisen inte överleva.

Det blir bara tomt i mitt huvud. Hur överlever man något sådant? föda fram ett barn som kommer ryckas ifrån en lika fort? Gå igenom en förlossning å istället för att få lättnad å glädje bara få mer smärta och sorg?

Att dessutom få reda på det NU i v 33. Då har man förberett så mycket. handlat kläder och kanske vagn osv. Istället för att boa har man kanske sju veckor på sig att försöka hantera tanken på att ens barn inte kommer behöva en vagn utan en kista? Går det att ens få in i huvudet?

Och hur kommer det kännas när förlossningen startar, Man vet att nu är det slut liksom.(PANIK!) Bebisen kommer inte kunna ligga ombonat i magen och få näring från mamman utan måste ut och man måste börja hantera all sorg.

usch jag gråter bara jag tänker på det.
Det är så orättvist att någon alls ska behöva gå igenom att förlora sitt barn :(

I lördags tog vi en promenad till erikshjälpen, där hittade vi en babypulka, julgran, pynt och en stjärna till köksfönstret för 160kr. Toppenbra!

J gillar dock att rycka pyntet från granen. smaka på det eller kasta kulorna efter katterna så snart sitter allt pynt i toppen och det är tomt nertill. Charmigt ;)

Gårdagskvällen avslutade fröken gravido med att kräkas två gånger och eftersom jag inte direkt har spytt tidigare i graviditeten så tog vi det säkra före det osäkra och stannar hemma tills på onsdag.

Så idag har vi haft sovmorgon sen badat och lagat lunch. sovit middag i två timmar varav den första timmen i egna sängar men sen blev J ledsen så tog upp honom i sängen till mig å gav honom nappen å då somnade han om, så himla mysigt att få samsova en stund. sen fikade vi, busade och gick ut en stund. stekte pannkakor och sen lekte vi en stund till innan det blev natta för J.
Jag somnade nästan först men tvingade mig upp efter en stund för att stänga av alla lampor och fastnade vid datorn.

pratat med P har vi gjort med idag 2ggr faktiskt,Eller jag har väl pratat J säger inte så mycket. Han hade sovit första natten själv i sovrummet nu iaf sen jag flyttat. Han har svårt att sova utan ljud och min dator stod där inne tidigare. Säger att det funkar när J sover där för då kan han lyssna på honom tills han somnar. Skönt ändå att hans liv börjar återgå till det normala med. Man kan ju inte sova på soffan framför teven resten av livet.

kan dock tänka mig hur stor och tom dubbelsängen känns. Här sover jag med J i spjälisen på ena sidan och två katter på andra sidan i min 120säng. På tal om det är det väl dags att sova strax.

Natti Natt :)

jag bor toppenfint med min tjocka mage och min goa son.

Det är skönt att kunna leva hur man vill och äta vad man vill utan att ta hänsyn till någon annans smak och tycke.

 

Men vissa kvällar alltså.

Ibland skulle jag önska att jag fick äta mat tillsammans med någon som berättade om sin dag eller hade något intressant att säga. Eftersom att sonen är 16 månader så är det mesta man får till svar "titta", Dessutom äter han ungefär tre teskedar och kastar resten vilt omkring sig. En lugn middag med sällskap ligger högt upp på min önskelista:)

 

Det vore också väldigt trevligt att kunna jäsa ner i soffan med någon å bara kolla på teve. Någon som inte klättrar på ryggstödet och skrattar när man pruttar honom på magen. <3

 

Men mitt liv är ju himla bra ändå och jag skulle inte vilja ha någon här på heltid eller kanske inte alls, Men vissa kvällar saknar man bara vuxet sällskap :)

 

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3814881/?claim=bmdthv42459">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Ganska tråkigt med vardag när man bor själv.

 

Göra sig iordning för skola och förskola.

Äta frukost med barn som helst kastar allt kring sig.

ha brottningsmatch innan kläderna är på å man skyndar till fsk.

lämnar och hoppas på att det går utan gråt.

mot bussen och diverse timmar i skolbänken.

Hämta barnet på förskolan, ytterligare en brottningsmatch för att ha på ytterkläder.

Nu ska barnet som ev grät på morgonen absolut inte hem även om man iaf får en kram:)

Laga mat och äta med en busunge på 16mån som mest kastar maten omkring sig.

Bada barnet och nakenfis-busa tills det är dags för pyamas.

Tandborstning vilket kräver stooort tålamod eftersom det kittlas på barnet.

brotta på en blöja och pyamas.

göra välling med trött barn i famnen/ hängandes i benet.

Natta barn å pusta ut.

Vi överlevde även denna dag!

 

Sätta sig vid facebook.

Städa köket. plocka i/ur diskmaskin

Tömma torkställningen, hänga gårdagens tvätt, dra igång en ny maskin om det behövs å vika tvätt.

Städa kattlåda fast man snart är så tjock så man inte kommer ner.

 

Sen kommer den där stunden då alla maskiner går å det ser skapligt rent ut då man inte har något att göra.

Förutom att plugga då. Det är då man börjar sakna sällskap lite, Hade ju varit trevligt att kunna prata lite med någon eller få en odregglig puss ibland.

 

dagarna med en spädis tillagt lär ju bli helt galna förresten :)