jopricken

Kollat på djävulsdansen och grips av en.sån brutal ångest. Tänk om mina barn blir traumatiserade resten av livet. Vad tusan har vi ställt till med. :( urk!

Kära kosmos giv mig styrka att orka med att ge mina barn en bra uppväxt.

En sak sa de dom som är sant.
Det krävs att man slår i botten för att bryta ett medberoende. Usch. Snart två år sen å fortfarande bara Påväg upp..

Intensivt och härligt. ladda med massa intryck och kärlek. idag har jag dock varit fullkomligt slut.

 

Verkligheten kommer ikapp. Barnens pappa har druckit igen i helgen.

och jag har nog helt enkelt inte de rätta känslorna för att hjälpa honom ur det.

 

Vad gör man när man tappar bort sig själv och går vilse liksom?

pratar med någon?

jag tror jag brukar baka bullar. hahahaha

knåda degen och få ur frustration. det är terapi det.

 

Ikväll borde jag dock städa en massa men det kan vara det absolut tråkigaste jag vet..

känner att jag måste få ordning på tankarna som snurrar därinne. I 6 månader har jag tagit hand om bägge barnen. jag har gråtit gått på knäna och nästan gett upp.  men vi har klarat oss. ibland med nöd och näppe. Sisåhär 9 månader efter separationen har jag oxå börjat gå ut och träffa folk och upptäckt att jag inte alls är så ful och sliten som jag tror.

 

I nio månader har jag bearbetat sorgen över att mina barn aldrig kommer ha en närvarande nykter pappa, jag kommer aldrig få sällskap i soffan på kvällarna av honom. vi kommer aldrig somna tillsammans skedandes sådär himla romantiskt som på film. och på senaste tid har det känts ok.

 

jag är mina barns enda förälder. det har varit fine. jag kan hantera det.

 

Men så i Torsdags så skrev Pappan att han mådde pyton och hade bestämt sig för att skäpa sig och bli den karln han borde blivit för längesen.

 

Så i fredags när vi hade varit på försäkringskassan tog vi en tur på marknaden i stan. Lite umgänge tänkte jag, sonen saknar ju sin pappa. bara det att vi aldrig skildes åt utan har spenderat en vecka ihop snart dygnet runt.

 

och jag vet inte vad jag känner. jag önskade mig det här för ett år sen. grät över det och fick det aldrig men nu när jag gått vidare får jag det. Kosmos vafan!!??  Hur är det meningen jag ska känna. ska jag bara okej jag hoppar på tåget. vi kör tjoohoo. och bli familj igen eller va?!

 

Jag gillar mitt liv. jag är en självständig stark tjej som gillar livet jag lever. ensam..

 

å så ser jag lyckan hos sonen och tänker. kanske ska jag bara nöja mig.  barnens pappa är en snäll och fin kille. vi levde ju tillsammans i sju år och han gjorde mig ju glad iaf när han var nykter och jag älskar väl honom någonstans långt därinne. om jag ger det tid kanske det kommer tillbaka?

 

Eller kom han tillbaka försent?

 

N har blivit stor min lilla plutt-tjej. snart 4 månader, Hon skrattar, charmar å är himla go.

 

J har utvecklat väldigt selektiv hörsel och hittar bara på en massa bus. man känner den här maktkampen hela tiden. Tur jag är större och starkare så jag kan bära honom fortfarande för han är envis som en gris ;)

 

Jag klarade skolan och nu är det bara slappa tills februari :)

 

Pappan i våran trasiga familj fick inte sin säsongsanställning i år så vi får väl se hur det går för honom.

 

Imorgon ska jag låna stora fondboken på bibblan å lusläsa den. man har ju inte fett med pengar som föräldraledig och ensamstående.

Vilket knasigt liv man lever. Barnen är så himla fina. Jag älskar de till månen och tillbaka. Jag är så otroligt Lycklig (även om de ibland driver mig till vansinne)

Och så jävla ARG! Jävla jävla jävla Alkohol! Mina barn förtjänar en pappa varje dag! inte bara ibland när han är nykter. Jag är så jävla arg för att han inte finns här med oss och ser varje sekund hur fantastiskt fina hans barn är. Det gör fysiskt ont i mig att han inte är här. Jag vill bara skrika och gråta å kasta saker men istället måste jag hålla ihop.

laga mat, städa, pussas, byta blöjor, lägga barn å berätta hur jävla fantastiska och älskade de är. fixa allt och få vardagen fungera. medans han knäpper en till öl där borta någonstans på andra sidan stan.

Killen jag älskat i 7 år. Den där skitbra pappan jag skulle ha familj med. Vi skulle ju köpa hus och åka och fiska och lära våra barn om allt som finns i naturen. TILLSAMMANS.

Det är ett jävla SVEK att jag får göra det här ENSAM.

skitgubbe och de där jävla ölen.

Snart är N en månad. det är helt sinnes.
har varit mycket tankar och känslor sen hon kom.

jag har känt mig himla sorgsen över att barnen inte har någon vardag med pappa. P har inte mått så bra heller sen N föddes. Han insåg nog inte förrän då att hon faktiskt finns på riktigt. innan var hon ju bara en kulmage på mig. Men nu verkar P ha ryckt upp sig och idag skrev vi dessutom papper på familjerätten så nu Har N även juridiskt sett en pappa och vi har gemensam vårdnad.

Imorgon kommer vaktis å fixar lite i lägenheten sen ska vi väl försöka få något handlat inför veckans mat.

Nu måste denna mamma gå å lägga sig om jag ska vara människa igen imorgon :)

37+2 mer bestämt.
plötsligt är jag tjock, klumpig å har ont överallt. suck!
vill bara lägga mig ner å gråta.

J har feber å sover dåligt. Idag ramlade han dessutom ur sängen å kräktes mellan tårarna stackaren :(
Då känner man sig som en skitdålig mamma.

Katterna har blivit helt åsidosatta idag så har man dåligt samvete för dom. dessutom så gick en ut samtidigt med grannen sen så la jag J för natten å tänkte inte mer på det förrän något lät på baksidan på altan. ja då satt ju stackaren där. tur dom inte försvinner iaf.

har hittat en syskonvagn som ska skickas från göteborg. Håller tummarna att den kommer fram å jag inte blir lurad.

har så sjukt ont i kroppen nu så ska ta å lassa i en diskmaskin sen blir det natta :)

Det börjar närma sig å bli bebisdags.

Jag är sjukt trött men mår väl hyfsat bra, bebis är fixerad och redo att komma ut när den har lust. babyskyddet hämtade jag ut idag så nu fattas bara syskonvagnen med.

 

Mitt största huvudbry. det drygaste är att jag inte ens vet i vilken prisklass jag ska kolla eftersom jag inte får något besked från försäkringskassan vad jag kommer få ut. Just nu väntar dom på svar från a-kassa och csn. wiho. det var det där med att betala räkningar denna månad med. ..

 

Annars då?

 

Jag å P pratar varje dag. Vi säger oftast inget vettigt alls utan mest bara. hur är det? kan du ha J då? vad har du gjort idag? osv.

 

jourkatten har bott in sig på Js rum å jag tror att min stora katt börjar acceptera honom lite iaf. tanken är att bygga en nätdörr så dom kan hälsa genom den men det återstår ju att se vad ersättningen landar på först. så sjukt drygt att bara vänta på beslut. dom är ju inte direkt snabba heller.

 

Den farligaste frågan i mitt liv just nu.

JAG VET INTE.

följd av tårar.

 

Hur är det meningen att jag ska må?

I 7 år har jag levt med någon, Vi har delat glädje och sorg.

Vi har en fantastisk härlig unge på snart 18månader och om 5-6 veckor så kommer det en till.

Det är meningen att det här ska vara den finaste tiden i våra liv.

Man ska längta efter och älska sina barn tillsammans.

och man ska älska varandra.

 

Man ska inte bråka och må dåligt och känna sig tvingad att separera för att man inte står ut med att se den andra må dåligt och kasta bort sitt liv på något så meningslöst som alkohol och ångest.

 

Ska jag vara ARG? Ledsen?

 

GLAD?

 

Jag får höra hela tiden att jag är stark och gör det rätta för mig och mina barn.

Men för honom då? är det verkligen så man gör? Lämnar den man ska älska som mest när han behöver någon som slåss och blir arg och tvingar honom till att ta tag i sitt liv.

 

Jag skulle vilja sparka in honom på beroendemottagningen. tvinga honom att prata med någon. SLÅSS!

Få honom att må bra och se allt det fina i sitt liv han bara kastar bort. ta honom i örat och skaka honom tills han förstår.

 

Men när man inte orkar mer då? När man alltid är den som är dum i huvudet. som överdriver och blir dumförklarad av hans idiot jävla äckel kompisar som skiter i att hans liv blir förstört. som skiter i om han träffar sina barn. som tutar i honom en massa skit för att allt som betyder något i deras patetiska liv är att ha någon att knäppa nästa öl med.

 

Måste man vänta tills han förstår, tills han tar tag i det, tills han vill ha hjälp?

Jag börjar tvivla på att den dagen någonsin kommer att komma...